Verklighet möter dröm

Jag är en som inte annars brukar komma ihåg mina drömmar. Oftast glömmer jag dem så fort jag vaknar. Men det är en dröm eller en del av en dröm som har fastnat hos mig. Jag drömde den för ungefär en vecka sen. Det var som om det var den tiden som människor hade stora plantager och rancher. Jag hade blivit bortgift med en man som ägade stora plantager i afrika. Jag visste inte så mycket om plantager men var ändå mycket förälskad i min man. Drömmen gick ut på att jag hade gjort middag åt min man efter att han kom hem från "jobbet". Jag hade till och med klätt på mig en traditionel afrikans kläning. Jag hade dukat upp fint och bjöd honom på rött vin. Det underliga är att jag inte dricker vin och speciellt inte rött vin. Nåja... det kändes som om jag var med i någon slags film. Man kunde känna kärleken i luften men det var ingen av oss som vågade bekänna våra känslor. Sedan vakande jag och fick inte veta vad som hände. Det underliga är att den drömmen liksom harfastnat inom mig. Jag bara inte glömma den. Jag vet inte varför.
Sen idag var jag och min vän ut på dans och det som slog mig då var, jag gillar det inte riktigt längre. Dans, partaj och alkohol får mig bara att känna mig osäker på mig själv. Jag hatar att sitta i ett hörn och titta på alla snygga, smala, kort kort kjol tjejer. Så klar att de får killarna för de har det rätta utseendet och det rätta självförtroendet. Själv sitter man och har noll koll på saken. En sak som jag är ganska säker på är att jag kommer att få spendera mitt liv ensam. Det är bara något som jag känner. Många säger att jag är ytlig och utseende fixerad. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att det aldrig finns den rätta känslan bakom det.
Min första riktiga kärlek gav mig fjärilar i magen. Det var som att flyga på moln, jag kunde aldrig sluta le. Är det fel av mig att leta efter den känslan? Jag söker inte efter utseendet, jag söker den där känslan av kärlek. Av att jag hittat någon som ger mig fjärilar i magen. Men något inom mig säger att jag aldig kommar att finna den personen.
Just nu känns hela mitt liv just så hopplöst.

Jag är jag, men vem är jag egentligen?

Vi använder ofta uttrycket jag är jag, men vem är egentligen JAG?


Du ska aldrig döma en bok av dess utsende. Men är det inte precis vad vi gör? Om vi ser ut på ett visst sett blir vi kategoriserade till en viss grupp.


Men bara för att man klär sig på ett visst sätt eller ser annorlunda ut behöver det inte betyda att man är annorlunda. Kläder kan väl inte assecoera vem man är? De berättar ju inget om hur jag är som person. Men ändå är det väldigt enkelt att få en stämpel på sig. Som människa måste man ju då bli osäker på sig själv. Man börjar fundera vad som egentligen är jag. Är jag verkligen den jag är eller är jag den alla männsikor tro att jag är? Jag:et börjar sakta men säkert bli suddigt.


Men det är ändå så att jag är jag och ingen ska få ändra på det. Om vi låter någon göra det är vi då inte bara osäkra på oss själva som människa, vi vill bara göra andra till lags hellre än att må bättre själva. Jag vet för jag har varit sån. Jag har oroat mig mer över vad andra tycker om mig än vad jag själv tycker om mig. Jag har gått från att vara en person till att vara en annan.


Men det har aldrig fått mig att må bättre. Men jag heller inte säga att jag hittat den jag är nu. För jag utvecklas ständigt genom livet och hittar nya intressen. Men jag skäms inte längre över den jag är, ni får ta mig som jag är. Man får lägga en stämpel på mig, men man vet aldrig hur fel man kan ha. Jag tänker vara den jag är och ingen annan.


Det är åtminstone en sak som jag lärt mig här i livet. Även om jag fått lära mig den hårda vägen.

Så ändra aldrig dig! Var den du är!