Vi kan inte acceptera att det är okej att ta det lugnt. Man behöver inte vara perfekt, man kan bara vara sig själv. För det existerar inte än människa som är perfekt. Vi har alla våra fel och brister och det är de små sakerna som gör oss speciell och till så olika individer.
Varför ska det då vara så svårt att acceptera livet som det är? Varför måste vi sträva till massor av måsten och krav. Blir vi bättre människor av det?
Blir våra barn bättre av att vi kräver mera av dem? Mår de faktiskt bättre av att vi lär dem att stressa sig ram genom livet. Kräver av dem att vara så som vi kanske önskar att vi vore. Kräver dem att prestera till det yttersta. Sträcker på bandet tills det till slut brister. Tills vi skickar våra barn till mörkret. Vi gräver ner dem så att de inte kan hitta vägen upp tillbaka. Är det det som är meningen? För är det inte så det kommer att bli av alla våra krav, av alla stress? Är det inte slut stationen? För finns det verkligen en människa som klarar av det utan att komma ut ur det utan en ändå skråma?
Är det så här världen ska se ut? Är det verkligen så vi vill ha det? För mörkret är ingen varm plats. Mörkret är en plats som omringar dig och kväver dig. Som förbindlar dig och ser till att du går vilsen tills du inte längre kan hitta dig själv. Det är vad alla krav och måsten för med sig. Mörkret som faller över oss och tar bort vårt ljus.
Det är inte så vi vill leva våra liv. Men det är så vi lever det ändå.
Vi vill bara ha mera och mera, men vad är priset som vi måste betala? Som våra barn måste betala? Är vi verkligen bereda att betala det? Är vi?
Kan vi inte bara vara lyckliga över det liv som getts oss? Men kanske det är för mycket begärt.
