Hösten är här

Hösten kommer och det börjar bli allt mörkare och kallare där ute. Det börjar bli dags att ta fram myshumöret. Synd att man inte har någon att gosa med.
Älskar hösten med alls dess brinnande färger. Tänk att få sitta i soffan med filten omkring sig med stearinljusen tända och lugn musik. Helt fantastiskt... det är himmelriket.
Synd bara att man inte får tända några ljus på vårt internat. Får leta upp "falska" stearinljus och sitta och mysa i sängen i stället. Önskar bara att man hade någon att dela det med. Jag får väl nöja mig med det jag har.

Jag sitter vid fönstert och ser löven falla ner.

Alla de brinnande färger som dansar i solens sken.

Det ångar ur min temugg, den är varm mot mina händer.

Kyla trycker sig mot mitt fönster men kan inte komma in.

Vinden viner och piner barnens kinder.

Löven dansar sin mystiska dans.

Barnen som skrattar och leker.

Solen börjar sakta gå ner.

Mörkret lägger sig sakta över landet.

Färgerna försvinner.

Muggen är kall.

Hösten kommer, hösten går.

Jag sitter vid fönstret och fäller en tår.

Det är bara att forsätta med hösten tills vintern kommer. Hoppas bara att det blir en mycket vacker och lärorik höst =)

Att hitta mig själv

Det är söndag kväll och veckan är snart slut. En ny vecka tar vid och livet går vidare.
Har haft ett par lugna veckor i skolan men nu börjar stressen och pressen. Men det är ändå skönt att få vara här, även om det fins vissa negativa sidor. Men det finns det alltid här i livet, bra stunder och dåliga stunder. Är bara glad att jag får hålla på med något som jag tycker om :)
Känner mig faktiskt ganska lycklig nu, det har jag inte gjort på ett bra tag.
Men visst finns det i mit bakhuvud ännu. Visst kommer mörkret tillbaka nu som då och bosätter sig i min själ. Men jag tappar aldrig bort ljuset mera.
När det var som värst kunde jag inte se något ljus alls. Jag kände bara ett stort mörkt hål i mitt bröst. Det kändes som om jag inte fanns. Inget kom ur mig och inget nåde mig. Allt var bara svart och jag tappade meningen med livet. Men inte mera. Jag försöker se allt från den ljusa sidan. Men ibland kommer det... mörkret. Jag kan inget göra, men jag hittar alltid tillbaka till ljuset, till livet.
Så jag är glad att jag kom hit, annars kanske jag aldrig hade kommit bort från mörkret. så jag känner mig levande för första gången på länge. Jag känner mig som jag.
Inga måsten på hur jag måste vara, utan jag kan bara vara mig själv. Jag får använda min fantasi och måla, jag får skaffa mig nya vänner, vem vet kanske man till och med hittar kärleken.

Det ända jag vet säkert är att jag lever och jag är lycklig för det. För att jag får börja varje ny dag. För att jag får leva månad efter månad, år efter år.
Jag är lycklig för att jag för första gången på länge börjar hitta vägen som går till mig själv.

Livet går vidare

Det kan verka skrämmande att ta det första steget ut i det okända. Ibland kanske det är det också,men om du inte tar det steget hur ska du veta om du gjort det rätta valet? Hur kan du då veta om det finns något bättre där ute för dig om du inte vågar ta det lilla steget?
Så våga, det är bara att ta ett steg i taget.
Jag tog steget och hittade en liten bit av mig själv. Jag hittade något roligt och intressant och inte att glömma jag hittade nya vänner. Så om jag inte vågat ta det steget hur skulle jag ha mått då? och tänk på alla de saker som jag skulle ha missat.
Så jag är glad över det lilla steget jag tog för jag har fått så mycket tillbaka. Och vem vet vad mera som väntar mig på framtidensväg.
Kanske det blir mindre bra,men kanske det även blir mera äventyr. Det vet man aldrig. Man får ta livet som det kommer. Ta ett steg i taget och en dag i sänder.
Livet har så mycket att ge om du bara öppnar dina ögon och din famn för det.
Så våga ta steget ut i det okända och göm dig inte där hemma. Det kommer en dag när solen kommer att skina extra starkt på dig. En dag kanske dina drömmar slår in...

Änglars tårar

Det var en gång en man som frågade mig : Vet du varför regnet faller?

Jag svarade mannen att jag inte visste.

Han tittade på mig och sa : Därför att änglarna gråter över människan.

Värför skulle änglarna gråta åt oss? Undrade jag.

Mannen gav mig ett leende och sa : De gråter inte åt oss, de gråter för oss.

Människan är den mest komplicerade varelsen som finns på jorden.

Vi gör så mycket gott samtidigt som vi gör så mycket ont.

Änglarna gråter för vissa av oss människor har glömt hur man gråter.

Så alla regndroppar som faller är andra människors tårar.

Jag tittade förundrat på mannen.

Kan människor verkligen glömma hur man gråter? Fårgade jag honom.

Mannen log ett sorgset leende och svarade mig.

Vissa har sutat att gråta för det finns inga mera tårar att fälla, andra har glömt för de har

glömt godheten i sig själv.

Så änglar gråter, gråter för at människan inte ska glömma godheten som finns i

varje tår som faller.

Jag tittade på mannen och såg en ensam tår falla ner för hans kind.

Så varje gång det regnar tänker jag på mannens ord.

Änglarna som gråter för att jag har glömt hur man gråter.

Verklighet möter dröm

Jag är en som inte annars brukar komma ihåg mina drömmar. Oftast glömmer jag dem så fort jag vaknar. Men det är en dröm eller en del av en dröm som har fastnat hos mig. Jag drömde den för ungefär en vecka sen. Det var som om det var den tiden som människor hade stora plantager och rancher. Jag hade blivit bortgift med en man som ägade stora plantager i afrika. Jag visste inte så mycket om plantager men var ändå mycket förälskad i min man. Drömmen gick ut på att jag hade gjort middag åt min man efter att han kom hem från "jobbet". Jag hade till och med klätt på mig en traditionel afrikans kläning. Jag hade dukat upp fint och bjöd honom på rött vin. Det underliga är att jag inte dricker vin och speciellt inte rött vin. Nåja... det kändes som om jag var med i någon slags film. Man kunde känna kärleken i luften men det var ingen av oss som vågade bekänna våra känslor. Sedan vakande jag och fick inte veta vad som hände. Det underliga är att den drömmen liksom harfastnat inom mig. Jag bara inte glömma den. Jag vet inte varför.
Sen idag var jag och min vän ut på dans och det som slog mig då var, jag gillar det inte riktigt längre. Dans, partaj och alkohol får mig bara att känna mig osäker på mig själv. Jag hatar att sitta i ett hörn och titta på alla snygga, smala, kort kort kjol tjejer. Så klar att de får killarna för de har det rätta utseendet och det rätta självförtroendet. Själv sitter man och har noll koll på saken. En sak som jag är ganska säker på är att jag kommer att få spendera mitt liv ensam. Det är bara något som jag känner. Många säger att jag är ytlig och utseende fixerad. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att det aldrig finns den rätta känslan bakom det.
Min första riktiga kärlek gav mig fjärilar i magen. Det var som att flyga på moln, jag kunde aldrig sluta le. Är det fel av mig att leta efter den känslan? Jag söker inte efter utseendet, jag söker den där känslan av kärlek. Av att jag hittat någon som ger mig fjärilar i magen. Men något inom mig säger att jag aldig kommar att finna den personen.
Just nu känns hela mitt liv just så hopplöst.

Jag är jag, men vem är jag egentligen?

Vi använder ofta uttrycket jag är jag, men vem är egentligen JAG?


Du ska aldrig döma en bok av dess utsende. Men är det inte precis vad vi gör? Om vi ser ut på ett visst sett blir vi kategoriserade till en viss grupp.


Men bara för att man klär sig på ett visst sätt eller ser annorlunda ut behöver det inte betyda att man är annorlunda. Kläder kan väl inte assecoera vem man är? De berättar ju inget om hur jag är som person. Men ändå är det väldigt enkelt att få en stämpel på sig. Som människa måste man ju då bli osäker på sig själv. Man börjar fundera vad som egentligen är jag. Är jag verkligen den jag är eller är jag den alla männsikor tro att jag är? Jag:et börjar sakta men säkert bli suddigt.


Men det är ändå så att jag är jag och ingen ska få ändra på det. Om vi låter någon göra det är vi då inte bara osäkra på oss själva som människa, vi vill bara göra andra till lags hellre än att må bättre själva. Jag vet för jag har varit sån. Jag har oroat mig mer över vad andra tycker om mig än vad jag själv tycker om mig. Jag har gått från att vara en person till att vara en annan.


Men det har aldrig fått mig att må bättre. Men jag heller inte säga att jag hittat den jag är nu. För jag utvecklas ständigt genom livet och hittar nya intressen. Men jag skäms inte längre över den jag är, ni får ta mig som jag är. Man får lägga en stämpel på mig, men man vet aldrig hur fel man kan ha. Jag tänker vara den jag är och ingen annan.


Det är åtminstone en sak som jag lärt mig här i livet. Även om jag fått lära mig den hårda vägen.

Så ändra aldrig dig! Var den du är!

Varför finns det krav och måsten?

Det är inte lätt att vara människa. Vi ställer allt större och större krav på oss själva och på medmänniskorna runtomkring oss. Varför kan vi inte bara vara nöjda med det vi har och den vi är. Vi mår inte bra av all denna stress och press som vi utsätter oss för.
Vi kan inte acceptera att det är okej att ta det lugnt. Man behöver inte vara perfekt, man kan bara vara sig själv. För det existerar inte än människa som är perfekt. Vi har alla våra fel och brister och det är de små sakerna som gör oss speciell och till så olika individer.
Varför ska det då vara så svårt att acceptera livet som det är? Varför måste vi sträva till massor av måsten och krav. Blir vi bättre människor av det?
Blir våra barn bättre av att vi kräver mera av dem? Mår de faktiskt bättre av att vi lär dem att stressa sig ram genom livet. Kräver av dem att vara så som vi kanske önskar att vi vore. Kräver dem att prestera till det yttersta. Sträcker på bandet tills det till slut brister. Tills vi skickar våra barn till mörkret. Vi gräver ner dem så att de inte kan hitta vägen upp tillbaka. Är det det som är meningen? För är det inte så det kommer att bli av alla våra krav, av alla stress? Är det inte slut stationen? För finns det verkligen en människa som klarar av det utan att komma ut ur det utan en ändå skråma?
Är det så här världen ska se ut? Är det verkligen så vi vill ha det? För mörkret är ingen varm plats. Mörkret är en plats som omringar dig och kväver dig. Som förbindlar dig och ser till att du går vilsen tills du inte längre kan hitta dig själv. Det är vad alla krav och måsten för med sig. Mörkret som faller över oss och tar bort vårt ljus.
Det är inte så vi vill leva våra liv. Men det är så vi lever det ändå.
Vi vill bara ha mera och mera, men vad är priset som vi måste betala? Som våra barn måste betala? Är vi verkligen bereda att betala det? Är vi?

Kan vi inte bara vara lyckliga över det liv som getts oss? Men kanske det är för mycket begärt.

Låt konsten flöda

Hade tråkit här i veckan och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Visst det finns alltid massor att göra, men det är inte alla gånger man har lust att göra just de sakerna. Så jag gjorde något so jag inte gjort på ett tag. Jag tog fram mitt ritblock och mina pennor. Det svåra var att hitta på något att rita. Är ganska dålig på att rita så där ur huvudet. Så jag gick in på min dator och letade efter lite inspiration på internet och hittade två bilder jag tyckte om. Ville inte riktigt ha svåra bilder. Man måste börja i små skalor. Var roligt att får rita och att prova mina nya tusch pennor. Önskar bara att jag var lite bättre, men övning ger färdighet brukar man ju säga. Så detta blev nu mitt resultat av två tråkiga dagar.

De båda bilderna är tagna ur japanska serier som kallas manga. (Okej jag erkänner jag är ett stort fan till dessa böcker ;) )Dessa bilder är tagna från en av min favorit serie som heter Bleach.

Det är ganska svårt att färglägga med tusch eftersom man får inte övergången att bli så bra, utan linjerna där man sluta blir som hårda kanter. Men jag är ganska nöjd med dem.

Nu är det bara att fortsätta då. Har redan många bilder i huvudet. Men det går inte bara att rita dagarna i ända, man måste ju sköta jobbet också :)