Det behövs så lite och ändå gör man det så sällan. Man njuter inte tillräckligt av livet. Jag menar man lever ju bara en gång.
För vi har tilllräckligt med stressen och pressen, karriären, pengarna, politiken och livet så där annars. Skulle det skada att bara stanna upp ett tag och se sig omkring? Att ge ett leende till någon som är nere, att öppna sin famn för den som behöver gråta, att prata med en vän, umgås med familjen eller bara helt enkelt njuta ett tag?
Man kanske inte alltid inser hur mycket det lilla gör. Ett litet ord kan såra så mycket men det kan lika bra hela och göra någon glad lika lätt. Men då gäller det även att lyssna och ta emot det lilla som någon annan ger. För det är inte alltid lätt för den som ger det lilla at kanske ge det. Andra kanske bara gör det för att det hör dem till.
Det är frågan om att ge och ta lika mycket åt båda hållen. Dock får man alrig glömma sig själv. Så kanske det till slut blir för mycket stress på det sättet också.... jag vet inte.
För mig är det en självklarhet att finnas till för min familj och mina väner även om det känns jobbigt ibland. Men sen kan jag inte komma från känslan att det känns bra att ha hjälpt till, även om det bara var en liten eller helt vardaglig sak. Det är det att jag kanske ibland glömmer bort mig själv. Att jag tar åt mig det negativa före det positiva. Men då finns det alltid någon/något vid min sida som får mig att bra. En upplevelse, ett minne, ett ord, en kram... ja vad som helst.
Men det är det där lilla om är så underbart!
